Jane Eyre vs. Sookie Stackhouse

Jag har nu läst ut de tio första böckerna i serien om Sookie Stackhose. Jag längtar efter att få se säsong 4 och att läsa 11 och 12 men får så länge nöja mig med lite Armstrong.

För några böcker sedan, ca nr 6 tror jag, så slog det mig att Sookei och Jane nog har en del gemensamt. Bör kanske förklara min hatkärlek till Jane Eyre först. Försökte läsa boken på gymnasiet men blev grymt besviken och uttråkad men lyckades på något sätt ändå skriva en bokrapport om den. När jag senare läste engelska i Kalmar så stod självklart klassikern på litteraturlistan. Jag blev således tvingad att ta mig igenom bok*******. Den är så tråkigt dramatsik. Berta tycker jag verkade mer intressant och jag har för mig att det finns vissa vampyrteorier om henne. Jag förstår varför den är en klassiker. Jag förstår att på den tiden den skrevs så framstår Jane som en stark kvinna som är stark, intelligent och inte låter sig hunsas. Men visst är hon tråkig och präktigt? Det senare kan jag inte kalla Sookie. Visst… I början tyckte jag hon var ett riktigt surkart och jag tyckte nästan synd om Bill (som i och för sig är en riktig mes och toffel). I längden växer dock Sookie och hon framstår precis som Jane som en stark, intelligent kvinna som inte låter sig hunsas. Visst blir hon lurad och ibland kanske även manipulerad för att andra skall få sin vilja fram men det brukar ändå sluta med att Sookie är den som överlever, både med övernaturlig hjälp och intelligens. Stundtals är även Sookie lite präktig men hon har en gnista som Janse saknar. Skall erkänna att det är ca 14 år sedan jag läste Jane Eyre och kanske jag borde läsa om den för jag har helt andra referensramar idag än vad jag hade då. Det roliga var att strax efter att jag jämfört de två så refererar Sookie till boken Jane Eyre men jag kommer inte ihåg sammanhanget.

Iron Fey completed

Då har jag läst ut den sista boken – The Iron Knight. Jag hade fysisk smärta i bröstet under en del av boken. I know – I’m a weeper. Jag gillade verkligen den här serien även om vissa delar kan anses naiva, lånade, osannolika (well hello!! it is fairy land) och man börjar undra hur det står till med en när man om och om igen fastnar för ungdomsböcker. En kollega sa en gång att det var en del med charmen med vårat jobb, att eftersom vi arbetar med ungdomar så håller vi oss kvar i ungdomen till viss del. Nu lämnar jag dock ungdomsböckerna bakom mig för en stund för att fokusera på true blood och sedan kanske läsa om J.R. Wards böcker eller Isfolket (då har jag att göra ett tag för det är 47 böcker). Jag har inte läst de sistnämnda på över tio år så det är väl dags. Över 20 år sedan jag läste dem första gången så det skall bli spännande att se om jag hittar magin i dem igen.

http://www.juliekagawa.com/